torsdag 22 mars 2012
söndag 18 mars 2012
En tävling till:)
Tävling- vinn valfri ear cuff!
* Gilla additstore.se på facebook -->här<--
* Ni hittar alla ear cuffs -->här<--
För större vinstchans ska du:
* Gilla min blogg på facebook -->här<--
* Följ min blogg på bloglovin & gilla inläggen -->här<--
* Skriv om tävlingen i din blogg & länka inlägget i din kommentar
Avslutas den 18e mars.
Kaos natt
God morgon!
Om jag skrivit det varje gång jag vaknat i natt skulle det bli ungefär 10 gånger. Borde väl känna mig utvilad men nej de gör jag inte. Nu sitter jag och försöker komma över mina vidrigt hemska drömmar jag hade inatt. Blev våldtagen och vaknade av att jag kallsvettades.
Kände mig febrig och hängig igår så efter att åkt runt halva jordklotet med min S så landade jag äntligen hemma i soffan. Lillan åkte på fest och sov över hos farmor. Roligare det än att behöva se en slutkörd mamma som ligger på soffan och knappt orkar annat än att ligga. Hela dagen var jag jätte yr och gick som i en annan värld.
Kändes lite som en lååååång panikångest attack som inte gick över. Höll på att svimma flera gånger men har ju lärt mig hur jag ska övermanna attacken och det funkade. Hade värsta lördagsmyset för mig själv på kvällen med dadlar, mango, vindruvor, mörk choklad och nötter. Och juice. Och vattenmelonbubbelvatten! Nu när jag tänker så tittade jag inte på tv utan jag bara låg och stirrade ut i ingenstanns. Ni vet när det finns så mycket tankar och känslor i huvvet att det bara snurrar och tillslut blir det bara svart? Ja iaf så är det.
Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta ibland. När jag gråter känns det som jag ska gå sönder och när jag skrattar känner jag mig hysterisk. Försöker att tänka positiva tankar, för jag vet att positiva tankar bildar positiva celler. Jag kan aldrig komma ur mitt helvette om jag gräver ner mig i det förflutna och slår på mig själv. För det finns massor av jag borde, jag skulle, men, om, ifall. Ska jag gå och må skit över allt fel jag gjort igen så kan jag lika gärna ge upp livet helt. Gör om och gör rätt. Det finns en mening med allt.
Fast hur förklarar jag för någon att det inte är dig det är fel på, utan mig? Eller inte ens mig, utan mina erfarenheter? Hur får jag någon att förstå det när jag själv knappt förstår nånting ibland? Hur ska någon förstå hur jag mår?
Hur ska någon kunna förstå hur mina minnen påverkar mig, när dom själva inte har samma minnen? Hur kan jag få någon att fatta att även om jag bodde i paradiset så har jag helvetet bakom mig som nafsar mig i hälarna och ibland får de tag i hela foten. Hur kan jag förklara att det inte är dig det är fel på? Hur kan jag förklara att jag VET att jag borde kännt lycka, jag har haft det bästa, men min hjärna har inte låtit mig känna det? Hur kan jag förklara PTSD för någon som inte upplevt de? Hur kan jag förklara att jag inte kunnat visa alla mina känslor för dig när jag blivit överröst av minnen, sorg och smärta igen? Det är så svårt att förklara att allt mitt förflutna kommit upp från botten igen och påverkat mig så starkt. Och vrför? Ja det vet jag inte. Varför nu? Varför när jag va som lyckligast i hela mitt liv. Varför när jag hittat min livs stora kärlek, hittat min plats i livets vardag och bär på vårt kärleks barn. VARFÖR! Varför skulle jag tappa greppet just då. Varför står jag här nu med ett kaos av känslor och hatar mig själv. Varför kunde jag inte bara förstått allt de här lite tidigare?
Varför gick de så långt att jag sårade den jag älskar mest av allt.
Idag går jag och bebis in i vecka 27
Om jag skrivit det varje gång jag vaknat i natt skulle det bli ungefär 10 gånger. Borde väl känna mig utvilad men nej de gör jag inte. Nu sitter jag och försöker komma över mina vidrigt hemska drömmar jag hade inatt. Blev våldtagen och vaknade av att jag kallsvettades.
Kände mig febrig och hängig igår så efter att åkt runt halva jordklotet med min S så landade jag äntligen hemma i soffan. Lillan åkte på fest och sov över hos farmor. Roligare det än att behöva se en slutkörd mamma som ligger på soffan och knappt orkar annat än att ligga. Hela dagen var jag jätte yr och gick som i en annan värld.
Kändes lite som en lååååång panikångest attack som inte gick över. Höll på att svimma flera gånger men har ju lärt mig hur jag ska övermanna attacken och det funkade. Hade värsta lördagsmyset för mig själv på kvällen med dadlar, mango, vindruvor, mörk choklad och nötter. Och juice. Och vattenmelonbubbelvatten! Nu när jag tänker så tittade jag inte på tv utan jag bara låg och stirrade ut i ingenstanns. Ni vet när det finns så mycket tankar och känslor i huvvet att det bara snurrar och tillslut blir det bara svart? Ja iaf så är det.
Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta ibland. När jag gråter känns det som jag ska gå sönder och när jag skrattar känner jag mig hysterisk. Försöker att tänka positiva tankar, för jag vet att positiva tankar bildar positiva celler. Jag kan aldrig komma ur mitt helvette om jag gräver ner mig i det förflutna och slår på mig själv. För det finns massor av jag borde, jag skulle, men, om, ifall. Ska jag gå och må skit över allt fel jag gjort igen så kan jag lika gärna ge upp livet helt. Gör om och gör rätt. Det finns en mening med allt.
Fast hur förklarar jag för någon att det inte är dig det är fel på, utan mig? Eller inte ens mig, utan mina erfarenheter? Hur får jag någon att förstå det när jag själv knappt förstår nånting ibland? Hur ska någon förstå hur jag mår?
Hur ska någon kunna förstå hur mina minnen påverkar mig, när dom själva inte har samma minnen? Hur kan jag få någon att fatta att även om jag bodde i paradiset så har jag helvetet bakom mig som nafsar mig i hälarna och ibland får de tag i hela foten. Hur kan jag förklara att det inte är dig det är fel på? Hur kan jag förklara att jag VET att jag borde kännt lycka, jag har haft det bästa, men min hjärna har inte låtit mig känna det? Hur kan jag förklara PTSD för någon som inte upplevt de? Hur kan jag förklara att jag inte kunnat visa alla mina känslor för dig när jag blivit överröst av minnen, sorg och smärta igen? Det är så svårt att förklara att allt mitt förflutna kommit upp från botten igen och påverkat mig så starkt. Och vrför? Ja det vet jag inte. Varför nu? Varför när jag va som lyckligast i hela mitt liv. Varför när jag hittat min livs stora kärlek, hittat min plats i livets vardag och bär på vårt kärleks barn. VARFÖR! Varför skulle jag tappa greppet just då. Varför står jag här nu med ett kaos av känslor och hatar mig själv. Varför kunde jag inte bara förstått allt de här lite tidigare?
Varför gick de så långt att jag sårade den jag älskar mest av allt.
lördag 17 mars 2012
Trött!
Trött trött trött....ska dränka ansiktet i kallt vatten för om en timme måste jag sitta på bussen. För min kära dotter vägrade följa med mig hem igår:) Så det var bara att snällt vända om och åka hem igen. Men klockan hade hunnit bli åtta och jag var helt slut. Och det hade även blivit svin kallt ute och jag hade alldeles för lite kläder på mig så nu känns förkylningen inte så mycket bättre.
Va tvungen att hoppa av vid affären och handla och det blir alltid för mycket och jag har verkligen ingen kondition kvar. Kändes som ryggen bokstavligt talat gått av när jag äntligen kommit hem. Så idag känner jag mig manglad.
Skulle helst bara vilja lägga mig under täcket och sovaaaaa! Ja det får bli en annan gång för snart ska jag skutta iväg till brorsorna och lämna kläder till lillan och sen ska jag lämna henne på kalas. Ska försöka få hjälp att hämta henne efteråt för jag orkar verkligen inte att sitta och vänta eller att behöva åka iväg igen när jag kommit hem.
Min älskade dotter
Va tvungen att hoppa av vid affären och handla och det blir alltid för mycket och jag har verkligen ingen kondition kvar. Kändes som ryggen bokstavligt talat gått av när jag äntligen kommit hem. Så idag känner jag mig manglad.
Skulle helst bara vilja lägga mig under täcket och sovaaaaa! Ja det får bli en annan gång för snart ska jag skutta iväg till brorsorna och lämna kläder till lillan och sen ska jag lämna henne på kalas. Ska försöka få hjälp att hämta henne efteråt för jag orkar verkligen inte att sitta och vänta eller att behöva åka iväg igen när jag kommit hem.
fredag 16 mars 2012
Jag är med och tävlar:)
Vinn presentkort från Hjärtat Mitt
tisdagen den 13:e mars 2012
@10:36
En mammas dagbok i samarbete med Hjärtat Mitt lottar ut ett presentkort till ett värde på 450 kronor
Enkla tävlingsuppgifter:
- För en lott: Bli vän med Hjärtat Mitt på Facebook och lämna sedan en kommentar till detta inlägg om hur många lotter du skall ha.
- För ytterligare en lott: Bli ett fan till En mammas dagbok på Facebook
- För ytterligare lott: Share the love! Genom ikonerna längst ned i inlägget kan ni dela denna tävlingen med era vänner på Facebook, Twitter m.m. Om du har en egen blogg kan du istället kopiera tävlingsbannern till er blogg.
Lycka till!
Tävlingen avslutas tisdagen den 20 mars, jag drar vinnaren dagen efter. Håll utkik.
Ändrade planer
Igår va jag helt inställd på att ta mig ut men energin bara försvann. Blev tvungen att gå och lägga mig ner ett tag och vila för hela jorden bara snurrade. Men det va svårt att komma till ro och blunda för telefonen ringde typ 100 gånger och sen blev jag så illamående så det va riiiiktigt nära att jag spydde. Hjärtat dansade break där inne och svetten rann. Mysigt.
Men men, efter en timmes vila orkade jag mig upp och tog ett bad. Fast det börjar bli svårt att ligga i badkaret nu för svanken gör så jäkla ont! Gnäll gnäll värre än en tant:)
Men ibland måste man gnälla ur sig lite och tycka synd om sig själv för att kunna skratta åt det och ta nya tag!
Och då är det bättre att va en gnällkärring här istället för att va det runt dom man älskar.
Idag är det fredag och det betyder att min älskade dotter kommer hit:) Morbror ska plocka upp henne i skolan och sen får vi se vart det bär av. Kusinen ska ju härja hos brorsorna så funderar på att kasta in henne där också:) Roligare än att sitta hemma med en tant till morsa som knappt orkar laga mat:(
Får se, imorrn ska hon på kalas så vill ju försöka hinna mysa med min plutt också.
Ska iallafall ta mig iväg och shoppa min sons första outfit idag:) Har ju en del andra kläder med, men dom allra första han ska ta på sig ska vara speciella. Sen vill jag ta mig ut till ikea också och köpa sängkläder och madrass till hans säng. Men det kommer jag inte orka idag. En sak i taget:)
Har haft sån otrolig panik och stress över allt som måste fixas och köpas tills han kommer att jag helt glömt bort att njuta av det som faktiskt händer. Så jag lägger måsten och stress bakom mig nu och lever för dagen. Skiter i om det är lite disk framme eller om det ligger dammråttor här och var. Det finns viktigare saker att bry sig om och lägga energi på. Som att må bra inom mig själv och njuta av livet. Njuta av min dotter och njuta av min son. Att vi är friska och har mat i magen.
Har fått avsmak av allt materiellt. Jag kan bo i en skokartong bara jag får vara med dom jag älskar och vi är friska och mätta.
Nu ska tanten kolla efter begagnade bebis prylar och sen uuuuuuuuut!!!
Men men, efter en timmes vila orkade jag mig upp och tog ett bad. Fast det börjar bli svårt att ligga i badkaret nu för svanken gör så jäkla ont! Gnäll gnäll värre än en tant:)
Men ibland måste man gnälla ur sig lite och tycka synd om sig själv för att kunna skratta åt det och ta nya tag!
Och då är det bättre att va en gnällkärring här istället för att va det runt dom man älskar.
Idag är det fredag och det betyder att min älskade dotter kommer hit:) Morbror ska plocka upp henne i skolan och sen får vi se vart det bär av. Kusinen ska ju härja hos brorsorna så funderar på att kasta in henne där också:) Roligare än att sitta hemma med en tant till morsa som knappt orkar laga mat:(
Får se, imorrn ska hon på kalas så vill ju försöka hinna mysa med min plutt också.
Ska iallafall ta mig iväg och shoppa min sons första outfit idag:) Har ju en del andra kläder med, men dom allra första han ska ta på sig ska vara speciella. Sen vill jag ta mig ut till ikea också och köpa sängkläder och madrass till hans säng. Men det kommer jag inte orka idag. En sak i taget:)
Har haft sån otrolig panik och stress över allt som måste fixas och köpas tills han kommer att jag helt glömt bort att njuta av det som faktiskt händer. Så jag lägger måsten och stress bakom mig nu och lever för dagen. Skiter i om det är lite disk framme eller om det ligger dammråttor här och var. Det finns viktigare saker att bry sig om och lägga energi på. Som att må bra inom mig själv och njuta av livet. Njuta av min dotter och njuta av min son. Att vi är friska och har mat i magen.
Har fått avsmak av allt materiellt. Jag kan bo i en skokartong bara jag får vara med dom jag älskar och vi är friska och mätta.
Nu ska tanten kolla efter begagnade bebis prylar och sen uuuuuuuuut!!!
torsdag 15 mars 2012
Tävling - Presentkort !
Jag tävlar hos Millah om ett presentkort värt 200:- + fraktfritt hos Lajbansson leksaker - E-butiken med billiga leksaker online och på nätet för barn och baby.
Tävlingsreglerna är enkla så var med och tävla du också :)
Tävlingsregler: Besök Lajbansson och berätta vad du tror att du skulle köpa om du vann. Kopiera texten+bilden och skriv om tävlingen på din blogg eller facebook. En Extra Lott: Lägg in ”Lajbansson leksaker” som en länk på din blogg (under t.ex länkar) Två Extra Lotter: Gilla Lajbansson på FACEBOOK Tävlingen avslutas 31 Mars kl: 23.59
Lycka till:)
Aj:(
Har inte kommit längre än till tanken att duscha. Eller jo, jag har tagit fram kläder:) Igår kväll när jag skulle sova så fick jag ont i höger sida av ryggen, som m**svärk. Då och då kändes de som knivar. Men nu på morgonen va det borta. Fast istället har magkatarren tagit över. Och foglossningen är väl inte så skön heller. När jag reste mig från stolen höll benen på att vika sig och de ilade i ljumskarna. Mmm skönt! Ska inte glömma mitt fogbälte eller vad de heter idag.
Känner mig manglad, de värker lite överallt just nu och det är inte så jätte kul att va gravid för tillfället. Känner mig handikappad och de är irriterande att inte kunna hålla ett "normalt" tempo. Ryggen gör de ibland omöjligt att gå och stå längre stunder. Sen att de ligger och klämmer på nerver som ger en otroligt jobbig smärta i benen är hemskt. De går inte att sova när de börjar bråka där. Så just nu är den enda ställningen som är någorlunda skön att halvligga i soffan. Alltså att jag sitter och hasar ner så jag typ ligger? Hahah ja eller nåt. Men sitta gör ont i svanken och ligga på rygg går inte mer än några minuter innan jag får andnöd och på sidorna går det bara inte ibland, hela sidan domnar bort och ja det gör skit ont i benen. Så sömnen är ju garanterat inte på topp. Sen brukar jag vakna av att det sticker och bränner i fingrarna. Ingen fara men inte skönt!
Fettot vill ha bananasplit!
Nää de här är ingen dans på rosor! Men tur att det kommer ut nåt helt underbart av all pina:) Fast tiden kunde gärna få gå liiiiite fortare! Nej nu måste jag resa mig upp innan ryggen går av!
Känner mig manglad, de värker lite överallt just nu och det är inte så jätte kul att va gravid för tillfället. Känner mig handikappad och de är irriterande att inte kunna hålla ett "normalt" tempo. Ryggen gör de ibland omöjligt att gå och stå längre stunder. Sen att de ligger och klämmer på nerver som ger en otroligt jobbig smärta i benen är hemskt. De går inte att sova när de börjar bråka där. Så just nu är den enda ställningen som är någorlunda skön att halvligga i soffan. Alltså att jag sitter och hasar ner så jag typ ligger? Hahah ja eller nåt. Men sitta gör ont i svanken och ligga på rygg går inte mer än några minuter innan jag får andnöd och på sidorna går det bara inte ibland, hela sidan domnar bort och ja det gör skit ont i benen. Så sömnen är ju garanterat inte på topp. Sen brukar jag vakna av att det sticker och bränner i fingrarna. Ingen fara men inte skönt!
Nää de här är ingen dans på rosor! Men tur att det kommer ut nåt helt underbart av all pina:) Fast tiden kunde gärna få gå liiiiite fortare! Nej nu måste jag resa mig upp innan ryggen går av!
Nr 1 och hjälp vad tjock jag är!
Torsdag. Jaha. Va kul. Nä inte de minsta alls. Egentligen är ingenting speciellt kul just nu. Faktiskt så skulle det allra skönaste vara att gräva ner mig i jorden och sova en lååååååång stund. Och vakna när allt är över.
På söndag går jag in i vecka 27 (26+0) tillsammans med min lilla älskade son. Vi har börjat lära känna varandra nu, ja så gott det går med en vägg emellan oss då:)
Jag har redan skällt på honom ett par gånger när han sparkar mamma väldigt hårt på den där sköna blåsan:) Knäpp unge:)
Att längta så oerhört efter nån som man aldrig träffat är sjukt! Men jag får stå ut ett tag till med min lilla sprattelfisk:)
Mitt i all lycka kommer sorgen och smärtan. Och saknaden. Det är till och från omöjligt att veta vad jag känner överhuvudtaget. Det enda jag kan göra är att försöka att inte känna nånting alls. Och det är långt ifrån enkelt.
Att jag har sårat en av de människor jag älskar mest av allt är smärtsamt. Att jag betett mig som en stor idiot och varit så egotrippad mot min bästa vän., min skatt.
Att en tid som ska vara den lyckligaste och finaste i livet blev till ett kaos. De gör så jävla ont och att inte slå på mig själv är svårt just nu. Jag borde, jag skulle, om inte...hur kunde de bli så här fel??? Varför lät jag de gå så här långt innan jag fattade?
Jag vet bara att jag inte har mått bra. Jag vet ingenting annat just nu. Jo jag vet att jag är förbannad på mig själv, på mitt förflutna, på dom som gjorde mig så här svag. Jag förbannar människan som en gång dödade mitt inre. Jag önskar att du fått känna av en liten millimeter av min smärta för de räcker. Jag önskar att du blir förföljd i dina drömmar. Jag hoppas att du vaknar av rädsla och minnen. Jag hoppas att du alltid måste vakta din rygg.
Jag trodde att jag va fri. Jag mådde ju så bra. Jag levde för första gången nånsin. Men så var det inte. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bli fri. Jag vet nu att jag måste underhålla min själ så jag inte faller tillbaka i smärtan. Det är bara så jävligt att det kulle gå så långt som det gjort innan jag fattade det.
Jag pratade med min mamma i telefon för nån vecka sen, och hon sa något som blivit mitt mantra under den här jobbiga tiden. "Känn dig trygg i det som händer". För jag VET att allt har sin mening. Jag vet att universum tillsammans med änglarna vet vad dom gör. Jag vet att det är ni mina änglar som viskar i mitt huvud.
Men ja just nu suger det att va jag! Jag saknar min livskamrat varje sekund. Jag känner mig tom och otroligt ledsen. Jag saknar honom så det är olidligt och tänker på honom hela tiden.
Fantiserar och drömmer att han är hos mig. Gråter och får panik om vartannat. Somnar med ångest och vaknar med ångest. Tomheten efter honom är som en stor klump som satt sig i bröstet. Jag älskar honom mer än jag nånsin kan uttrycka i ord. Men mitt inre har inte kunnat hantera känslorna och hatet mot mig själv har tagit över. Det är svårt att älska och visa uppskattning när man hatar sig själv. När man känner sig ful och värdelös på alla sätt. Älskar man inte sig själv kan man inte älska andra. Så sant.
Det jag lärt mig av de här är att jag alltid måste va uppmärksam på hur jag mår. Jag måste alltid känna efter och inte tro att det går över. Jag måste acceptera att jag är skör. Jag ska skriva ner varje dag hur jag känner, hur jag mår. Jag har höjt medicinerna (Sertralin) som jag drog ner när jag blev gravid. Från 200 till 50 var alldeles för drastiskt. Men jag ville så gärna sluta med dom för att visa att jag är stark nog utan dom. Men nu vet jag bättre. Jag accepterar och lär mig. Jag har fått prata med kuratorer och läkare. Blir prioriterad med anledning av barnet och ska inom närmsta veckan få en samtalskontakt igen. Jag längtar tills det blir av och hoppas det känns bra med den personen. Annars har jag en gammal kontakt som jag ska be att få ta upp om det går. Men jag ska ge det en chans och se vad hon går för:)
Runt om mig har jag världens finaste vänner och familj. Jag har min dotter som jag lever för och min son som jag ska leva för. Jag ska må bra igen. Klart jag ska. Jag vill att min fina underbara E ska må bra. Jag vill att han ska va lycklig. Jag kommer aldrig sluta kämpa för dig. Jag släpper dig inte utan en kamp och gör precis allt som krävs för att jag ska kunna ge dig kärlek och trygghet som du förtjänar. Jag måste ta hand om mig själv nu och hitta tillbaka till mig själv, och jag har börjat med små steg. Jag ger inte upp dig, jag ger inte upp oss. Jag kommer visa dig att jag älskar dig i evighetensevighet. Har aldrig slutat älska dig och kommer aldrig göra. Du är en del av mig. Halva mig. Utan dig är jag inte hel. Men jag har tappat bort en bit av mig själv på vägen och måste ta tillbaka den så jag blir hel igen.
Jag finns alltid för dig min allra bästa vän
Åter till verkligheten och arbetet med mig själv. Har sovit runt sju timmar, men är sjukt trött, som vanligt. Är jobbigt att inte få vakna utvilad och pigg men men. Graviditeten har ju varit så sen vecka 7-8 så jag har väl vant mig till viss del. Men jag gillar inte att va så här grötig i huvet. Igår tvättade och fixade jag lite här hemma, sen va jag helt slut. Låg på soffan resten av dagen med undantag av ett litet ärende ut. Men idag skiner solen och jag vägrar låta tröttheten vinna. Så jag ska hoppa in i duschen och hinka i mig kaffe och sen ska jag ut och träffa en liten plutt. Om bara halsen kunde sluta göra ont så jag kan gå och träna lite. Vill inte se mig själv i spegeln längre, mår faktiskt illa när jag ser den där hemska bilden. Snacka om att jag svullnat upp i ansiktet! Till o med läpparna?? Usch! Och fötterna!!!! Fan hur ska de här sluta?? Jag känner mig redan som en elefant, och de är 14 veckor kvar. Suck.
Hoppas solen är varm idag och att jag skulle piggna till lite:)
Är det någon där ute som råkat ut för en graviditetsdepression? Jag skulle jätte gärna få höra lite hur ni har de:)
Ha en bra dag!!
På söndag går jag in i vecka 27 (26+0) tillsammans med min lilla älskade son. Vi har börjat lära känna varandra nu, ja så gott det går med en vägg emellan oss då:)
Jag har redan skällt på honom ett par gånger när han sparkar mamma väldigt hårt på den där sköna blåsan:) Knäpp unge:)
Att längta så oerhört efter nån som man aldrig träffat är sjukt! Men jag får stå ut ett tag till med min lilla sprattelfisk:)
Mitt i all lycka kommer sorgen och smärtan. Och saknaden. Det är till och från omöjligt att veta vad jag känner överhuvudtaget. Det enda jag kan göra är att försöka att inte känna nånting alls. Och det är långt ifrån enkelt.
Att jag har sårat en av de människor jag älskar mest av allt är smärtsamt. Att jag betett mig som en stor idiot och varit så egotrippad mot min bästa vän., min skatt.
Att en tid som ska vara den lyckligaste och finaste i livet blev till ett kaos. De gör så jävla ont och att inte slå på mig själv är svårt just nu. Jag borde, jag skulle, om inte...hur kunde de bli så här fel??? Varför lät jag de gå så här långt innan jag fattade?
Jag vet bara att jag inte har mått bra. Jag vet ingenting annat just nu. Jo jag vet att jag är förbannad på mig själv, på mitt förflutna, på dom som gjorde mig så här svag. Jag förbannar människan som en gång dödade mitt inre. Jag önskar att du fått känna av en liten millimeter av min smärta för de räcker. Jag önskar att du blir förföljd i dina drömmar. Jag hoppas att du vaknar av rädsla och minnen. Jag hoppas att du alltid måste vakta din rygg.
Jag trodde att jag va fri. Jag mådde ju så bra. Jag levde för första gången nånsin. Men så var det inte. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bli fri. Jag vet nu att jag måste underhålla min själ så jag inte faller tillbaka i smärtan. Det är bara så jävligt att det kulle gå så långt som det gjort innan jag fattade det.
Jag pratade med min mamma i telefon för nån vecka sen, och hon sa något som blivit mitt mantra under den här jobbiga tiden. "Känn dig trygg i det som händer". För jag VET att allt har sin mening. Jag vet att universum tillsammans med änglarna vet vad dom gör. Jag vet att det är ni mina änglar som viskar i mitt huvud.
Men ja just nu suger det att va jag! Jag saknar min livskamrat varje sekund. Jag känner mig tom och otroligt ledsen. Jag saknar honom så det är olidligt och tänker på honom hela tiden.
Fantiserar och drömmer att han är hos mig. Gråter och får panik om vartannat. Somnar med ångest och vaknar med ångest. Tomheten efter honom är som en stor klump som satt sig i bröstet. Jag älskar honom mer än jag nånsin kan uttrycka i ord. Men mitt inre har inte kunnat hantera känslorna och hatet mot mig själv har tagit över. Det är svårt att älska och visa uppskattning när man hatar sig själv. När man känner sig ful och värdelös på alla sätt. Älskar man inte sig själv kan man inte älska andra. Så sant.
Det jag lärt mig av de här är att jag alltid måste va uppmärksam på hur jag mår. Jag måste alltid känna efter och inte tro att det går över. Jag måste acceptera att jag är skör. Jag ska skriva ner varje dag hur jag känner, hur jag mår. Jag har höjt medicinerna (Sertralin) som jag drog ner när jag blev gravid. Från 200 till 50 var alldeles för drastiskt. Men jag ville så gärna sluta med dom för att visa att jag är stark nog utan dom. Men nu vet jag bättre. Jag accepterar och lär mig. Jag har fått prata med kuratorer och läkare. Blir prioriterad med anledning av barnet och ska inom närmsta veckan få en samtalskontakt igen. Jag längtar tills det blir av och hoppas det känns bra med den personen. Annars har jag en gammal kontakt som jag ska be att få ta upp om det går. Men jag ska ge det en chans och se vad hon går för:)
Runt om mig har jag världens finaste vänner och familj. Jag har min dotter som jag lever för och min son som jag ska leva för. Jag ska må bra igen. Klart jag ska. Jag vill att min fina underbara E ska må bra. Jag vill att han ska va lycklig. Jag kommer aldrig sluta kämpa för dig. Jag släpper dig inte utan en kamp och gör precis allt som krävs för att jag ska kunna ge dig kärlek och trygghet som du förtjänar. Jag måste ta hand om mig själv nu och hitta tillbaka till mig själv, och jag har börjat med små steg. Jag ger inte upp dig, jag ger inte upp oss. Jag kommer visa dig att jag älskar dig i evighetensevighet. Har aldrig slutat älska dig och kommer aldrig göra. Du är en del av mig. Halva mig. Utan dig är jag inte hel. Men jag har tappat bort en bit av mig själv på vägen och måste ta tillbaka den så jag blir hel igen.
Jag finns alltid för dig min allra bästa vän
Åter till verkligheten och arbetet med mig själv. Har sovit runt sju timmar, men är sjukt trött, som vanligt. Är jobbigt att inte få vakna utvilad och pigg men men. Graviditeten har ju varit så sen vecka 7-8 så jag har väl vant mig till viss del. Men jag gillar inte att va så här grötig i huvet. Igår tvättade och fixade jag lite här hemma, sen va jag helt slut. Låg på soffan resten av dagen med undantag av ett litet ärende ut. Men idag skiner solen och jag vägrar låta tröttheten vinna. Så jag ska hoppa in i duschen och hinka i mig kaffe och sen ska jag ut och träffa en liten plutt. Om bara halsen kunde sluta göra ont så jag kan gå och träna lite. Vill inte se mig själv i spegeln längre, mår faktiskt illa när jag ser den där hemska bilden. Snacka om att jag svullnat upp i ansiktet! Till o med läpparna?? Usch! Och fötterna!!!! Fan hur ska de här sluta?? Jag känner mig redan som en elefant, och de är 14 veckor kvar. Suck.
Hoppas solen är varm idag och att jag skulle piggna till lite:)
Är det någon där ute som råkat ut för en graviditetsdepression? Jag skulle jätte gärna få höra lite hur ni har de:)
Ha en bra dag!!
Så där ja!
Från och med idag ska jag dokumentera mina dagar, mitt liv.
Har försökt mig på det typ hundra gånger förut men tappar alltid lusten tillslut. Och jag hatar att skriva för hand! De är jobbigt och sååååå tråkigt.
Så nu får det bli så här, i form av en blogg/dagbok..
Har försökt mig på det typ hundra gånger förut men tappar alltid lusten tillslut. Och jag hatar att skriva för hand! De är jobbigt och sååååå tråkigt.
Så nu får det bli så här, i form av en blogg/dagbok..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)