Om jag skrivit det varje gång jag vaknat i natt skulle det bli ungefär 10 gånger. Borde väl känna mig utvilad men nej de gör jag inte. Nu sitter jag och försöker komma över mina vidrigt hemska drömmar jag hade inatt. Blev våldtagen och vaknade av att jag kallsvettades.
Kände mig febrig och hängig igår så efter att åkt runt halva jordklotet med min S så landade jag äntligen hemma i soffan. Lillan åkte på fest och sov över hos farmor. Roligare det än att behöva se en slutkörd mamma som ligger på soffan och knappt orkar annat än att ligga. Hela dagen var jag jätte yr och gick som i en annan värld.
Kändes lite som en lååååång panikångest attack som inte gick över. Höll på att svimma flera gånger men har ju lärt mig hur jag ska övermanna attacken och det funkade. Hade värsta lördagsmyset för mig själv på kvällen med dadlar, mango, vindruvor, mörk choklad och nötter. Och juice. Och vattenmelonbubbelvatten! Nu när jag tänker så tittade jag inte på tv utan jag bara låg och stirrade ut i ingenstanns. Ni vet när det finns så mycket tankar och känslor i huvvet att det bara snurrar och tillslut blir det bara svart? Ja iaf så är det.
Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta ibland. När jag gråter känns det som jag ska gå sönder och när jag skrattar känner jag mig hysterisk. Försöker att tänka positiva tankar, för jag vet att positiva tankar bildar positiva celler. Jag kan aldrig komma ur mitt helvette om jag gräver ner mig i det förflutna och slår på mig själv. För det finns massor av jag borde, jag skulle, men, om, ifall. Ska jag gå och må skit över allt fel jag gjort igen så kan jag lika gärna ge upp livet helt. Gör om och gör rätt. Det finns en mening med allt.
Fast hur förklarar jag för någon att det inte är dig det är fel på, utan mig? Eller inte ens mig, utan mina erfarenheter? Hur får jag någon att förstå det när jag själv knappt förstår nånting ibland? Hur ska någon förstå hur jag mår?
Hur ska någon kunna förstå hur mina minnen påverkar mig, när dom själva inte har samma minnen? Hur kan jag få någon att fatta att även om jag bodde i paradiset så har jag helvetet bakom mig som nafsar mig i hälarna och ibland får de tag i hela foten. Hur kan jag förklara att det inte är dig det är fel på? Hur kan jag förklara att jag VET att jag borde kännt lycka, jag har haft det bästa, men min hjärna har inte låtit mig känna det? Hur kan jag förklara PTSD för någon som inte upplevt de? Hur kan jag förklara att jag inte kunnat visa alla mina känslor för dig när jag blivit överröst av minnen, sorg och smärta igen? Det är så svårt att förklara att allt mitt förflutna kommit upp från botten igen och påverkat mig så starkt. Och vrför? Ja det vet jag inte. Varför nu? Varför när jag va som lyckligast i hela mitt liv. Varför när jag hittat min livs stora kärlek, hittat min plats i livets vardag och bär på vårt kärleks barn. VARFÖR! Varför skulle jag tappa greppet just då. Varför står jag här nu med ett kaos av känslor och hatar mig själv. Varför kunde jag inte bara förstått allt de här lite tidigare?
Varför gick de så långt att jag sårade den jag älskar mest av allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar