Torsdag. Jaha. Va kul. Nä inte de minsta alls. Egentligen är ingenting speciellt kul just nu. Faktiskt så skulle det allra skönaste vara att gräva ner mig i jorden och sova en lååååååång stund. Och vakna när allt är över.
På söndag går jag in i vecka 27 (26+0) tillsammans med min lilla älskade son. Vi har börjat lära känna varandra nu, ja så gott det går med en vägg emellan oss då:)
Jag har redan skällt på honom ett par gånger när han sparkar mamma väldigt hårt på den där sköna blåsan:) Knäpp unge:)
Att längta så oerhört efter nån som man aldrig träffat är sjukt! Men jag får stå ut ett tag till med min lilla sprattelfisk:)
Mitt i all lycka kommer sorgen och smärtan. Och saknaden. Det är till och från omöjligt att veta vad jag känner överhuvudtaget. Det enda jag kan göra är att försöka att inte känna nånting alls. Och det är långt ifrån enkelt.
Att jag har sårat en av de människor jag älskar mest av allt är smärtsamt. Att jag betett mig som en stor idiot och varit så egotrippad mot min bästa vän., min skatt.
Att en tid som ska vara den lyckligaste och finaste i livet blev till ett kaos. De gör så jävla ont och att inte slå på mig själv är svårt just nu. Jag borde, jag skulle, om inte...hur kunde de bli så här fel??? Varför lät jag de gå så här långt innan jag fattade?
Jag vet bara att jag inte har mått bra. Jag vet ingenting annat just nu. Jo jag vet att jag är förbannad på mig själv, på mitt förflutna, på dom som gjorde mig så här svag. Jag förbannar människan som en gång dödade mitt inre. Jag önskar att du fått känna av en liten millimeter av min smärta för de räcker. Jag önskar att du blir förföljd i dina drömmar. Jag hoppas att du vaknar av rädsla och minnen. Jag hoppas att du alltid måste vakta din rygg.
Jag trodde att jag va fri. Jag mådde ju så bra. Jag levde för första gången nånsin. Men så var det inte. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bli fri. Jag vet nu att jag måste underhålla min själ så jag inte faller tillbaka i smärtan. Det är bara så jävligt att det kulle gå så långt som det gjort innan jag fattade det.
Jag pratade med min mamma i telefon för nån vecka sen, och hon sa något som blivit mitt mantra under den här jobbiga tiden. "Känn dig trygg i det som händer". För jag VET att allt har sin mening. Jag vet att universum tillsammans med änglarna vet vad dom gör. Jag vet att det är ni mina änglar som viskar i mitt huvud.
Men ja just nu suger det att va jag! Jag saknar min livskamrat varje sekund. Jag känner mig tom och otroligt ledsen. Jag saknar honom så det är olidligt och tänker på honom hela tiden.
Fantiserar och drömmer att han är hos mig. Gråter och får panik om vartannat. Somnar med ångest och vaknar med ångest. Tomheten efter honom är som en stor klump som satt sig i bröstet. Jag älskar honom mer än jag nånsin kan uttrycka i ord. Men mitt inre har inte kunnat hantera känslorna och hatet mot mig själv har tagit över. Det är svårt att älska och visa uppskattning när man hatar sig själv. När man känner sig ful och värdelös på alla sätt. Älskar man inte sig själv kan man inte älska andra. Så sant.
Det jag lärt mig av de här är att jag alltid måste va uppmärksam på hur jag mår. Jag måste alltid känna efter och inte tro att det går över. Jag måste acceptera att jag är skör. Jag ska skriva ner varje dag hur jag känner, hur jag mår. Jag har höjt medicinerna (Sertralin) som jag drog ner när jag blev gravid. Från 200 till 50 var alldeles för drastiskt. Men jag ville så gärna sluta med dom för att visa att jag är stark nog utan dom. Men nu vet jag bättre. Jag accepterar och lär mig. Jag har fått prata med kuratorer och läkare. Blir prioriterad med anledning av barnet och ska inom närmsta veckan få en samtalskontakt igen. Jag längtar tills det blir av och hoppas det känns bra med den personen. Annars har jag en gammal kontakt som jag ska be att få ta upp om det går. Men jag ska ge det en chans och se vad hon går för:)
Runt om mig har jag världens finaste vänner och familj. Jag har min dotter som jag lever för och min son som jag ska leva för. Jag ska må bra igen. Klart jag ska. Jag vill att min fina underbara E ska må bra. Jag vill att han ska va lycklig. Jag kommer aldrig sluta kämpa för dig. Jag släpper dig inte utan en kamp och gör precis allt som krävs för att jag ska kunna ge dig kärlek och trygghet som du förtjänar. Jag måste ta hand om mig själv nu och hitta tillbaka till mig själv, och jag har börjat med små steg. Jag ger inte upp dig, jag ger inte upp oss. Jag kommer visa dig att jag älskar dig i evighetensevighet. Har aldrig slutat älska dig och kommer aldrig göra. Du är en del av mig. Halva mig. Utan dig är jag inte hel. Men jag har tappat bort en bit av mig själv på vägen och måste ta tillbaka den så jag blir hel igen.
Jag finns alltid för dig min allra bästa vän
Åter till verkligheten och arbetet med mig själv. Har sovit runt sju timmar, men är sjukt trött, som vanligt. Är jobbigt att inte få vakna utvilad och pigg men men. Graviditeten har ju varit så sen vecka 7-8 så jag har väl vant mig till viss del. Men jag gillar inte att va så här grötig i huvet. Igår tvättade och fixade jag lite här hemma, sen va jag helt slut. Låg på soffan resten av dagen med undantag av ett litet ärende ut. Men idag skiner solen och jag vägrar låta tröttheten vinna. Så jag ska hoppa in i duschen och hinka i mig kaffe och sen ska jag ut och träffa en liten plutt. Om bara halsen kunde sluta göra ont så jag kan gå och träna lite. Vill inte se mig själv i spegeln längre, mår faktiskt illa när jag ser den där hemska bilden. Snacka om att jag svullnat upp i ansiktet! Till o med läpparna?? Usch! Och fötterna!!!! Fan hur ska de här sluta?? Jag känner mig redan som en elefant, och de är 14 veckor kvar. Suck.
Hoppas solen är varm idag och att jag skulle piggna till lite:)
Är det någon där ute som råkat ut för en graviditetsdepression? Jag skulle jätte gärna få höra lite hur ni har de:)
Ha en bra dag!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar